Blogg

Feb 1, 2019
Feb
1
2019

Öppet brev till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson

Situationen på Medelhavet blir allt mer akut och vi kräver att EU agerar omedelbart.

Det skriver vi, tillsammans med flera andra organisationer, i ett öppet brev till Sveriges justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

 


Flyktingar kommer iland på den grekiska ön Lesbos. Foto: Pablo Tosco/Oxfam

Bäste Morgan Johansson,

Vi, de undertecknande organisationerna, nätverken och plattformarna, skriver till dig för att utrycka vår stora oro och för att uppmana dig att ingripa i den pågående krisen på Medelhavet. Sedan januari 2018 har åtminstone 5300 kvinnor, barn och män drunknat i Medelhavet. Samtidigt har EU:s beslutsfattare tillåtit sig att bli delaktiga i tragedin som breder ut sig inför deras ögon.

I över sex månader har de europeiska ländernas regeringar försökt – och misslyckats med – att förhandla fram ett system som skulle göra det möjligt för överlevande att sättas iland på ett säkert sätt när de når Europas kust. Varje gång ett fartyg som räddat människor i sjönöd närmar sig den europeiska kusten inlåter sig EU-länderna istället i en smärtsam, utdragen debatt om vilket land som ska ta emot de överlevande och behandla deras asylansökan. Samtidigt är kvinnorna, barnen och männen, som ofta har både fysiska och psykiska ärr från sin resa, strandsatta ute till havs, ibland i nästan en månad. EU:s sjöräddningsinsats på Medelhavet, Operation Sophia, riskerar att avbrytas på grund av att de europeiska regeringarna inte kan komma överens om var de människor som räddats ska sättas i land.

Parallellt med detta sätter europeiska regeringar otillbörligt tryck på de civilsamhällesorganisationer som bedriver sök- och räddningsinsatser på Medelhavet. Istället för att stödja deras insatser, och därigenom rädda liv, har ett antal EU-länder gjort det svårare för organisationerna att bedriva sin verksamhet. Man har kommit med ogrundade anklagelser och hindrat sök- och räddningsfartyg från att lämna hamn. I januari i fjol bedrev fem organisationer sök- och räddningsinsatser på Medelhavet – i dag är endast en av dem kvar.

De europeiska regeringarna har gjort det otroligt svårt för sök- och räddningsorganisationer att fortsätta insatserna för att rädda liv. Samtidigt har man avskräckt andra fartyg från att uppfylla sina skyldigheter att rädda människor i nöd och föra dem till närmaste säkra hamn. Det har lett till att Medelhavet har blivit ett av de dödligaste haven i världen. I januari räddade en marin helikopter tre människor som uppgav att deras båt hade lämnat Libyen med 120 personer ombord. Alla andra hade drunknat. De personer som under tvång förs tillbaka till Libyen utsätts sannolikt för övergrepp, misshandel, de frihetsberövas godtyckligt eller säljs till slaveri. FN:s flyktingorgan uppger att fler än 15 000 personer fördes tillbaka till Libyen under 2018.

Enligt internationell rätt ska människor som räddas till havs föras till närmaste säkra hamn, där de ska behandlas med respekt och erbjudas skydd. Europa har förbundit sig att rädda liv på Medelhavet och dela på ansvaret att ta emot flyktingar. Rätten att söka asyl och principen om non-refoulement upprepas i Europeiska Unionens fördrag, som också förkunnar att EU grundar sig på värderingar som respekt för mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatlighet och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är värderingar som vi alla tror på och lagar som vi alla är bundna av. De borde upprätthållas oberoende av politiska meningsskiljaktigheter.

Vi uppmanar er att under det kommande informella mötet i rådet för rättsliga och inrikes frågor (RIF) komma fram till en lösning på hur undsatta människor ska kunna föras i land utan fördröjning. Detta kommer att rädda liv och garantera människors grundläggande rättigheter, inklusive rätten att söka asyl. Mer specifikt ber vi RIF-rådet att:

1. Stödja sök- och räddningsinsatser: Alla länder borde tillåta fartyg som utför sök- och räddningsinsatser att lägga till i deras hamnar, och att låta de undsatta människorna gå i land så att fartygen så snabbt som möjligt kan återvända ut på havet. Att försöka hindra livräddande insatser som görs av hjälporganisationer och handelsfartyg är en farlig strategi som försätter människor i livsfara och undergräver EU-medborgarnas förtroende för sina regeringar vad gäller att hitta en lösning i denna fråga.

2. Garantera snabba och förutsägbara landstigningar: Innan en reformering av Dublinförordningen (inklusive en permanent mekanism för ansvarsfördelning bland medlemsländerna) har antagits, behövs ett system som möjliggör för undsatta människor att snabbt kunna gå i land och därefter fördelas bland EU-länderna. Hjälporganisationer har tidigare kommit med förslag på hur en sådan fördelning kan se ut. Med tanke på hur brådskande behovet av ansvarsfördelning är, liksom hindren för en EU-övergripande lösning, bör man omedelbart försöka komma överens om ett system och samtidigt identifiera de länder som ingår i överenskommelsen på en gång. På så sätt behöver man inte börja om från början varje gång ett fartyg har räddat människor till havs. Ingen överenskommelse ger dock absolution till andra EU-länder när det gäller ansvar som finns reglerat i EU:s lagar, internationell flyktingrätt och sjörätten.

3. Sluta skicka tillbaka människor till Libyen: Libyen är ett krigsdrabbat land där flyktingar, asylsökande och migranter frihetsberövas under fruktansvärda förhållanden som bryter mot mänskliga rättigheter. Kvinnor, barn och män skickas tillbaka till Libyen av den EU-stödda libyska kustbevakningen eller enligt direktiv från andra sjöräddningscentraler (Maritime Rescue and Coordination Centres). De sätts i förvar helt godtyckligt och riskerar övergrepp, tortyr och att utsättas för andra brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är väldokumenterat – bland annat av några organisationer som skrivit på detta brev – att flyktingar, asylsökande och migranter har torterats och misshandlats när de tvingats tillbaka till Libyen. FN:s flyktingorgan UNHCR uppmanar stater att inte skicka tillbaka människor på flykt till Libyen, eftersom de inte är säkra i landet. EU-ländernas regeringar bör sätta upp tydliga riktmärken, inklusive ett stopp för godtyckliga interneringar i Libyen. Ifall dessa riktmärken inte uppnås bör EU-länderna också vara beredda att tills vidare upphöra med stödet till och samarbetet med den libyska kustbevakningen.

Situationen blir allt mer akut och vi kräver att EU agerar omedelbart!

Jan 25, 2019
Jan
25
2019

Varför klagar ni på miljardärerna?

- och fyra andra frågor om vår ojämlikhetsrapport.

 

 

Oxfams nya ojämlikhetsrapport har skapat rubriker i Sverige och runt hela världen den senaste veckan. Rapporten, som visar att världens dollarmiljardärer tillsammans tjänade 23 miljarder kronor om dagen förra året samtidigt som de 3,8 miljarder människor som utgör världens fattigaste hälft såg sina tillgångar minska med 4 miljarder om dagen, har också väckt många funderingar. Här är våra svar till de vanligaste frågorna.

1. Varför klagar ni på miljardärerna? De skapar jobbtillfällen och rika människor som Bill Gates har skänkt miljoner till välgörenhet.

Oxfam är inte emot att människor är rika- vi är emot fattigdom. Vi använder miljardärerna som ett exempel för att belysa problemet med vårt ekonomiska system som tillåter en liten grupp människor att skapa enorma förmögenheter medan de betalar relativt lite skatt, trots att offentliga tjänster som sjukvård och utbildning lider av underfinansiering. Det här är skevt.

Och det är sant att några miljardärer har byggt upp fenomenala företag och skapat otaliga jobbmöjligheter. Men det gäller inte alla. Oxfam uppskattar att två tredjedelar av dollarmiljardärernas rikedomar kommer från ärvda pengar eller har skapats med hjälp av monopol eller svågerpolitik. Inte heller alla miljardärer säkerställer att de som arbetar för dem får en rättvis andel av företagsvinsten vilket man kan göra genom att till exempel betala ut löner som går att leva på.

Det stämmer också att miljardärer som Bill Gates använder sin förmögenhet till att hjälpa andra- och det är fantastiskt! Men välgörenhet ersätter inte ett företags eller en persons ansvar att betala sin rättvisa andel skatt. Det här är det många som håller med oss om- till exempel säger Bill Gates att det är de superrikas största ansvar att betala skatt.  Även Warren Buffet har krävt högre skatter för de superrika och miljardären och entreprenören Nick Hanauer påpekade i veckan i en debattartikel att de allra rikaste, människor som han själv, borde betala mer i skatt.

2. Det här måste vara fel, fattigdomen minskar ju?

Antalet människor som lever i extrem fattigdom- på mindre än 1,90 dollar om dagen- har minskat, vilket är fantastiskt!

Men det är inte hela sanningen. Nästan halva jordens befolkning lever på under 5,5 dollar om dagen. De lever alltså inte i extrem fattigdom, men är fortfarande väldigt fattiga; bland bara en sjukvårdsräkning ifrån att tvingas in i extrem fattigdom. Det är tillgångarna hos den här gruppen människor som minskat.

Problemet är att den ekonomiska tillväxten inte delas jämlikt och vi menar att den i mycket högre grad måste tillfalla den fattigaste halvan av jordens befolkning. Miljardärernas förmögenheter ökade med 23 miljarder kronor om dagen förra året medan de världens fattigaste hälft såg sina tillgångar minska med 4 miljarder om dagen.

Vi arbetar för att det ekonomiska systemet ska fungera alla- inte bara de rikaste.

3. Låga skatter är väl bra? Höjda skatter betyder färre jobb och att den ekonomiska utvecklingen kommer att avta.

Att låga skatter för de rika skulle vara bra för att skapa nya jobb går att ifrågasätta. Till och med Internationella valutafonden säger att det finns gott om utrymme för omfördelning utan att den ekonomiska utvecklingen skulle ta skada.

Det är helt enkelt orimligt att skattesatserna för de allra rikaste människorna och företagen sänks systematiskt, medan viktiga offentliga tjänster som vård och utbildning (som gynnar alla i samhället) på många ställen i världen är gravt underfinansierade. Det behövs fler skolor- inte fler lyxyachter.

4. Vad är det för fel på privata skolor och sjukvård? Det är ett bra alternativ när kvaliteten offentliga skolor och sjukhus är låg.

När offentliga tjänster inte finansieras tillräckligt blir kvaliteten låg- och detta är verkligheten i många länder. Lösningen på det här problemet är att investera mer i offentliga tjänster, inte sälja ut dem till den privata sektorn, där de fattigaste i samhället exkluderas.

Den privata sektorn fungerar inte för de fattigaste i samhället eftersom det inte finns något incitament för privata företag att tillhandahålla tjänster för personer som inte har råd att betala för dem. Privata vårdgivare och utbildningsinstitutioner subventioneras dessutom ofta av regeringar, vilket innebär att offentliga pengar går till tjänster som gynnar de rikaste människornas behov- på bekostnad av de fattigaste.

Bara genom att öka investeringar till offentlig och gratis vård och utbildning kan regeringar se till att det är tillgängligt för alla.

5. Vad kan jag göra för att hjälpa?

Du kan dels skriva under vår namninsamling mot ojämlikhet som används för att sätta press på makthavare och regeringar. Du kan också vara med i kampen mot fattigdom och ojämlikhet som månadsgivare till Oxfam.

Jan 20, 2019
Jan
20
2019

Miljardärernas förmögenheter ökade förra året - de fattigaste förlorade pengar

Oxfams ojämlikhetsrapport: Världens fattigaste hälft såg sina tillgångar minska med 4 miljarder om dagen förra året. 

 

Världens cirka 2000 dollarmiljardärer tjänade tillsammans 23 miljarder kronor om dagen förra året samtidigt som de 3,8 miljarder människor som utgör världens fattigaste hälft såg sina tillgångar minska med 4 miljarder om dagen. Detta visar Oxfams ojämlikhetsapport Public Good or Private Wealth som släpps idag i samband med Världsekonomiskt forum i Davos, Schweiz.

Rapporten visar att de ökande klyftorna mellan rika och fattiga underminerar kampen mot fattigdom, är skadlig för våra ekonomiska system och skapar sociala slitningar världen över och avslöjar hur regeringar förvärrar ojämlikheten genom att underfinansiera sociala tjänster så som sjukvård och utbildning, inte utkräva tillräckliga skatter från företag och superrika individer och misslyckas med att ta tag i problemet skatteflykt. Den visar också att kvinnor och flickor drabbas hårdast av den ökande ekonomiska ojämlikheten.

- Storleken på ditt bankkonto ska inte bestämma hur många års utbildning du får eller hur länge du lever- men detta är verkligheten i alldeles för många länder. Medan företag och de superrika avnjuter låga skatter blir miljoner flickor nekade utbildning och kvinnor dör till följd av bristande mödravård, säger Oxfam Internationals VD Winnie Byanyima.

Rapporten visar att antalet miljardärer nästan har fördubblats sedan finanskrisen, med en ny miljardär varannan dag mellan 2017 och 2018. Dessutom betalar rika individer och företag lägre skattesatser än på flera decennier.

  •  Samtidigt tvingas 100 miljoner människor in i extrem fattigdom varje år på grund av sjukvårdskostnader och halva jordens befolkning lever på mindre än 50 kronor om dagen.
  • Bara 4 cent av varje dollar av världens skatteintäkter kom från beskattning av förmögenhet så som arv eller fastigheter 2015. Den här typen av skatter har reducerats eller tagits bort i många rika länder och har knappt implementerats i utvecklingsländer.
  • Skattesatser för rika individer och företag har sänkts kraftigt. Till exempel minskade den högsta skattesatsen för personlig inkomstskatt i rika länder från 62 procent 1970 till bara 38 procent 2013. Medelvärdet i fattiga länder är bara 28 procent.
  • De allra rikaste gömmer också stora summor - ca 70 biljoner kronor- från skattemyndigheter.
  • I några länder, till exempel Brasilien, betalar den fattigaste 10 procenten av befolkningen en högre andel skatt i förhållande till sin inkomst än den rikaste 10 procenten.
  • Om den rikaste procenten betalade 0,5 procentenheter mer i skatt på sina förmögenheter hade det sammanlagt räckt till utbildning för alla de 262 miljoner barn som idag inte går i skolan och sjukvård som hade kunnat rädda 3,3 miljoner människors liv.

Den permanenta underfinansieringen av samhällstjänster drabbar de fattiga värst, likaså exkluderas de fattigaste när samhällstjänster säljs ut till privata företag. I många länder har utbildning och sjukvård blivit en lyx bara rika har råd med. Varje dag dör 10 000 personer på grund av att de inte har råd med sjukvård. I utvecklingsländer löper ett barn från en fattig familj dubbelt så stor risk att dö före fem års ålder, jämfört med ett barn från en rik familj. I länder som till exempel Kenya går barn från rika familjer i skolan dubbelt så länge som barn från fattiga familjer.

- Vi har inte tillräckligt. Vi har inte lämpliga klassrumsmöbler eller utrustning. Dessutom känner många barn på landsbygden att de är nedprioriterade, mindre värda, och de når inte upp till de förväntade resultaten. Några barn måste jobba samtidigt som de studerar. Några måste gå två timmar för att komma till skolan och några är undernärda, berättar Betty som är lärare i Palca, Bolivia, där skolavhopp är vanligt.

Att sänka förmögenhetsskatter gynnar främst män som kontrollerar över 86 procent av företagen och har 50 procent större förmögenheter än kvinnor globalt. Omvänt är det fattiga kvinnor och flickor som drabbas hårdast när samhällstjänster nedprioriteras. Flickor tvingas sluta skolan när skolavgifterna blir för höga och kvinnor stannar hemma och tar hand om sjuka släktingar när sjukvårdssystemet sviker. Oxfam uppskattar att om allt obetalt hushållsarbete kvinnor står för globalt per år hade utförts av ett företag hade det haft en årlig omsättning på 10 biljoner dollar, 43 gånger mer än Apple, världens största företag.

- Människor över hela världen är arga och frustrerade. Regeringar kan skapa verklig förändring genom att säkerställa att företag och rika individer betalar sin rättvisa andel skatt och investerar pengarna i gratis sjukvård och utbildning som möter alla människors behov- framförallt kvinnor och flickor som så ofta förbises. Regeringar kan bygga en bättre framtid för alla, inte bara för några få priviligierade, säger Winnie Byanyima.

Jan 16, 2019
Jan
16
2019

Oxfam välkomnar delrapport från oberoende kommission

Idag publiceras en delrapport av den oberoende kommission som Oxfam satt upp som en del av vårt arbete mot övergrepp och trakasserier. 

 

Oxfam välkomnar rapporten som ett viktigt steg i att angripa orsakerna till övergrepp och maktobalans inom konfederationen.
Oxfams Internationals VD Winnie Byanyima säger:

”Vi satte upp kommissionen för att ställa svåra frågor om vår kultur och arbetssätt. Detta är ett viktigt dokument i ett kritiskt ögonblick för oss. Vi kommer använda dess rekommendationer för att stärka våra pågående förbättringsåtgärder så att vi verkligen uppnår nolltolerans mot alla som missbrukar sin makt över andra.”

Rapporten kritiserar Oxfam för att fokusera för mycket på vad man gör, snarare än hur man utför arbetet.  ”Det är smärtsamt tydligt att Oxfam inte är immunt mot sexuella- eller andra typer av övergrepp som kommer ur maktmissbruk. Till de som upplevt sådan oacceptabelt beteende vill jag be om ursäkt”, säger Byanyima.

Idag släpper Oxfam också en kvartalsuppdatering kring hur arbetet på vår tiopunktsplan för att motverka trakasserier fortskrider. Bland de initiativ och förbättringar som gjorts under det senaste året finns bland annat ett kraftigt ökat antal experter på safeguarding inom organisationen, starkare policies för hela konfederationen, ett centralt system för referensgivning, nytt visseblåsarsystem och ökat stöd till de som utsatts för övergrepp.

Se hela tiopunktsplanen nedan:

1. Låta en oberoende högnivåkommission granska Oxfams arbete
Kommissionen som består av kvinnliga ledare från hela världen, ska granska Oxfams arbete, policys och kultur. De kommer även att undersöka gamla och aktuella övergreppsfall. Resultatet av granskningen kommer att vara offentlig och kommissionens rekommendationer kommer guida oss vidare i förändringsarbetet. En av ledamöterna är den svenska politikern Birgitta Ohlsson. Här finns mer detaljer om kommissionens arbete och vilka som ingår i den.

2. Samarbeta med tillsynsmyndigheter och regeringar
Målet med ökad transparens är att myndigheter ska känna sig säkra på att våra policys och processer håller hög standard, att uppnå rättvisa för de som utsatts för övergrepp och förebygga eventuella fall av övergrepp i framtiden.

3. Ompröva gamla fall och uppmuntra de som bevittnat eller utsatts för övergrepp att berätta
Vi kommer att ta vara på det här tillfället och titta tillbaka på gamla övergreppsfall inom Oxfam. Kommer man fram till att de hanterats bristfälligt kommer åtgärder att tas i linje med Oxfams värderingar. Detta kan leda till att personal ställs inför disciplinåtgärder och eventuellt förlorar sina jobb.

4. Öka resurserna till arbetet mot övergrepp
Det är tydligt att Oxfam inte haft tillräckliga resurser till arbetet mot övergrepp förrän nu. Med omedelbar verkan ökas nu budgeten och antalet anställda som arbetar med frågor som rör övergrepp. Vi kommer också investera med i genusutbildningar och rekrytera ansvariga för genusfrågor till våra program och humanitära insatsteam.

5. Skapa starkare interna processer
Vi har redan genomfört flera åtgärder för att förbättra våra interna processer. Till exempel har vi inrättat en databas för officiella referenser så att förövare inte ska kunna söka jobb i andra organisationer. Utbildning i hur vi arbetar mot övergrepp blir obligatoriskt för all personal. Vi förbättrar också vår visselblåsarfunktion för att göra det lättare för människor att anmäla problem.

6. Ha nolltolerans mot alla typer av utnyttjande och övergrepp
Vi kommer att fortsätta att motarbeta de kulturer som hos Oxfam och andra aktörer i sektorn möjliggör övergrepp och diskriminering. Detta innebär bland annat att samarbeta med organisationer som kan hjälpa Oxfam framåt, ett arbete som redan påbörjats och fortsatt kommer prioriteras högt.

7. Samarbeta med aktörer i sektorn för att bättre hantera fysiska, sexuella eller psykiska övergrepp
Vi måste hålla människor säkra till varje pris, och det kan vi inte göra på egen hand. Genom samarbete med andra internationella organisationer, International Civil Society Centre och FN-organ kommer vi förhindra att en förövare går från jobb till jobb.

8. Samarbeta med kvinnorättsorganisationer
Vi vill lära oss av tidigare misstag och bli bättre. Därför kommer vi att involvera, ta hjälp av och lyssna på kvinnorättsorganisationer och andra organisationer som arbetar för kvinnors säkerhet.

9. Lyssna på allmänheten
Vi tar åt oss av kritiken vi får från våra supporters runt om i världen och kommer dela med oss av och förklara de åtgärder vi tar för att bättre stötta de vi arbetar för och med.

10. Förstärka vårt fokus på genus och jämställdhet
Kvinnors rättigheter och jämställdhet ska stå i centrum för vårt arbete. Med insikt om att vi som organisation har mycket att lära kommer vi fortsätta utforma kampanjer, påverkansarbete och program som motarbetar de orättvisa strukturer som kvinnor som lever i fattigdom står inför.

Jan 8, 2019
Jan
8
2019

"Oansvarigt och hänsynslöst att inte ta hand om de mest sårbara"

En ny rapport från Oxfam avslöjar att gravida kvinnor och minderåriga stängs in och överges i grekiska flyktingläger.

 


Flyktinglägret Moria, Lesbos. Vintervädret i Grekland gör livet svårare för de hundratals migranter som lever under extremt fattiga förhållanden utan varken vatten eller elektricitet. Foto: Giorgos Moutafis

Hundratals gravida kvinnor, ensamkommande barn och människor som utsatts för tortyr får ingen hjälp i flyktinglägren på de grekiska öarna. Detta avslöjar en ny rapport från Oxfam idag. Rapporten visar hur systemet för att identifiera och skydda de mest utsatta har slutat fungera till följd av underbemanning och dåliga processer.

Under större delen av förra året har endast en läkare varit anställd av regeringen för att ta hand om de upp till 2000 personerna som kommer till Lesbos varje månad. Under november var ingen läkare anställd och inga medicinska undersökningar gjordes för att identifiera extra sårbara personer som behöver extra hjälp.

Bland annat visar rapporten ”Vulnerable and abandoned” att nyblivna mammor skickats iväg från sjukhuset för att bo i det överfulla tältlägret Moria så tidigt som fyra dagar efter att ha fött barn via kejsarsnitt. Även personer som utsatts för sexuella trakasserier och andra trauman bor i lägret där våld är vanligt förekommande.

- Det är oansvarigt och hänsynslöst att inte ta hand om de mest sårbara människorna, säger Renata Rendón, chef för Oxfams insatser i Grekland.

Oxfam identifierar också en oroande trend där tonåringar och människor som utsatts för tortyr hålls inlåsta i förvar av myndigheter trots att de varit för unga eller haft dålig psykisk eller fysisk hälsa.

- Vi hade bara tillåtelse att lämna containern två timmar om dagen… resten av tiden sitter du i ett litet utrymme tillsammans med 15 andra män som alla har sina egna problem, berättar en 28-årig asylsökande från Kamerun som satt inlåst i fem månader på grund av sin nationalitet, trots att han hade allvarliga psykiska problem.

Sårbara asylsökande bör ha tillgång till bostäder, vård och den vanliga grekiska asylprocessen- inte den snabb-process som designats för att skicka tillbaka dem till Turkiet.
Oxfam uppmanar Greklands regering att anställa mer personal, läkare och psykologer inkluderat, samt att se till att screeningsystemen på de grekiska öarna fungerar.

Vårt arbete på Lesbos

Oxfam med partners har arbetat på Lesbos sedan 2015 för att säkerställa att personer som söker asyl skyddas och har tillgång till information, socialt stöd och juridisk hjälp.


Ett barn värmer sig i flyktinglägret Moria på Lesbos i Grekland. Foto: Giorgos Moutafis

Sidor