Nyheter

Okt 13, 2020
Okt
13
2020

55 miljoner människor hotas av extrem hunger till följd av pandemin

Hungern har fortsatt öka under pandemin men undermålig finansiering har hittills underminerat alla försök från humanitära organisationer att leverera nödhjälp till de drabbade. Det visar en ny rapport från oxfam i dag.
 

Nyamat Kong med tre av sina barn. Konflikten i Sydsudan gjorde att de tvingades fly sitt hem och matosäkerhet är ett av familjens största problem.
Foto: 
Tim Bierley

Av rapporten framgår att den akuta hungern fortsätter att öka i sju av världens länder: Jemen, DR Kongo, Nigeria, Burkina Faso, Somalia, Afghanistan och Sydsudan. 55 miljoner människor i dessa länder står inför allvarliga eller extrema nivåer av matosäkerhet och i Sydsudan och Burkina Faso lever delar av befolkningen just nu på svältgränsen. Samtidigt har fem av dessa sju länder inte fått ta emot några pengar alls från det ”Covid-19-relaterade hungerstöd” som utgör en del av det totala stödpaket på 10,34 miljarder dollar i extra humanitärt stöd som FN efterfrågade i mars, och som ska hjälpa utsatta länder att hantera konsekvenserna av pandemin. Fram tills i dag har bidragsgivare bara gett löfte om investeringar på motsvarande 28% av detta stödpaket och matsäkerhet och näring utgör några av de mest underfinansierade områdena.

”Efter en ovanligt svår hungerkris för tre år sedan, kraftsamlade det internationella samfundet för att gemensamt se till att vi aldrig skulle behöva se så höga hungernivåer igen. Men nu händer det alltså igen, och de flesta verkar inte bry sig nämnvärt. Miljontals människor behöver vår hjälp och de har inte råd att vänta,” säger Oxfams generalsekreterare Chema Vera.

”Redan i juli varnade vi för att fler människor kan komma att dö i Covid-19-relaterad hunger än från sjukdomen själv innan året är slut. För att förhindra detta måste världens länder omedelbart gå in med medel för att fullt ut kunna finansiera FN:s efterfrågan på resurser. Samtidigt måste man visa politisk vilja genom att helhjärtat ställa sig bakom FN:s generalsekreterares uppmaning om en världsomfattande vapenvila,” menar Vera.

Okt 8, 2020
Okt
8
2020

Länderna som är bäst och sämst i världen på att bekämpa ojämlikhet

Norge i topp, USA på 26:e plats och Sydsudan sist när Oxfam och Development Finance International rankar länders åtgärder för att bekämpa ojämlikhet.

 


I Indien, ett av de länder i världen som är sämst på att bekämpa ojämlikhet, har bara hälften av befolkningen har tillgång till sjukvård. En av de som drabbats är Chhatiya, som nekades vård för sin nyfödda son Raju Kumar. Foto: Atul Loke, Panos

Commitment to Reducing Inequality Index rankas 158 länder utifrån hur deras regeringar arbetar inom tre områden som är avgörande i att bekämpa ekonomisk ojämlikhet: välfärd, skatter och anställdas rättigheter.

En ny upplaga av Oxfams och Development Finance Internationals ojämlikhetsindex visar hur majoriteten av världens länder misslyckas med att bekämpa ojämlikhet, vilket inneburit att de varit dåligt rustade för att hantera coronakrisen. Det handlar om låga investeringar i offentlig sjukvård, svaga sociala skyddsnät och bristfälliga rättigheter för anställda.

Indexet visar att endast 26 av 158 länder spenderade de rekommenderade 15 procenten av sin totala budget på sjukvård före pandemin, och i 103 länder saknade en av tre anställda grundläggande anställningsskydd– och rättigheter, såsom sjukpenning, när viruset slog till.

 - Regeringars katastrofala misslyckanden med att bekämpa ojämlikhet innebär att majoriteten av världens länder var extremt dåligt rustade för att hantera pandemin. Inte ett enda land arbetade tillräckligt hårt med att försöka minska ojämlikheten och till följd av det får vanliga människor bära bördan av den nuvarande krisen. Miljontals människor har tvingats in i fattigdom och hunger och otaliga människor har dött i onödan, säger Chema Vera, generalsekreterare på Oxfam International.

Indexet visar bland annat att:

  • Sverige hamnar på tionde plats.
  • USA rankas sist av G7-länderna och hamnar lägre än 17 låginkomstländer som Sierra Leone och Liberia vad gäller anställdas rättigheter. Detta till följd av landets anti-fackliga politik och den låga minimilönen. Trump-administrationen underlättade bara tillfälligt för de mest sårbara på arbetsmarknaden med ett stimulanspaket i april, medan man år 2017 genomförde permanenta skattesänkningar som till största del gynnat storföretag och rika amerikaner. Samtidigt har USA ett exkluderande sjukvårdssystem. Bland annat har endast 1 av 10 svarta hushåll tillgång till sjukförsäkring, jämfört med 7 av 10 vita hushåll.
  • Nigeria, Bahrain och Indien, som just nu har världens snabbast växande coronautbrott, är bland de som varit sämst i världen på att bekämpa ojämlikhet. Indiens sjukvårdsbudget är (procentuellt sett i relation till den totala budgeten) den fjärde lägsta i världen. Bara hälften av befolkningen har tillgång till sjukvård. Trots bristande rättigheter för arbetstagare har många av Indiens lokala myndigheter använt covid-19 som en ursäkt för att utöka arbetstiden från 8 till 12 timmar per dag och avskaffa lagstiftning om minimilöner, vilket har drabbat miljontals fattiga arbetare.
  • Kenya som innan krisen rankades på nionde plats på området progressiv skattepolitik, har under coronakrisen infört skattesänkningar för de rikaste och stora företag, medan ytterligare investeringar i välfärden i princip har uteblivit. Nära två miljoner kenyaner har förlorat sina jobb och tiotusentals människor i landet har knappt fått något stöd alls från regeringen och tvingas nu kämpa för att få mat för dagen.
  • Togo och Namibia, som redan innan pandemin vidtagit viktiga åtgärder för att bekämpa ojämlikhet, har delat ut månatliga kontantbidrag till arbetare inom den informella sektorn som har förlorat sina jobb till följd av nedstängningarna. Ukraina, som har en av de lägsta nivåerna av ojämlikhet i världen trots sin relativt låga BNP, har höjt lönerna för sjukvårdsanställda med upp till 300 procent.
  • Både Myanmar och Bangladesh har utökat det sociala stödet till att innefatta ytterligare 20 miljoner människor.
  • Trots att vissa länder visserligen tog steg i rätt riktning före covid-19 – Sydkorea höjde minimilönen, Botswana, Costa Rica och Thailand utökade sin sjukvårdsbudget och Nya Zeeland introducerade en ”välfärds”-budget för att bekämpa problem som barnfattigdom och ojämlikhet – finns det inget land i världen som gjort tillräckligt för att minska klyftan mellan rika och fattiga. Många länder som ligger i toppen, såsom Tyskland, Danmark, Norge och Storbritannien har under flera årtionden gått bakåt i utvecklingen när det kommer till åtgärder som skulle kunna minska ojämlikheten, som exempelvis progressiva skatter.

- Extrem ojämlikhet är inte oundvikligt, och man måste inte vara ett rikt land för att göra något åt det. Vi vet att åtgärder som gratis sjukvård, ålders- och sjukpensioner, rimliga löner och ett rättvist skattesystem är viktiga för att kunna bekämpa ojämlikhet. Att inte införa dessa är ett politiskt beslut – ett beslut med katastrofala ekonomiska och mänskliga kostnader, något som har blivit väldigt tydligt i och med covid-19, säger Matthew Martin, chef för Development Finance International. 

Läs hela rapporten här.

Sep 28, 2020
Sep
28
2020

Ny kampanj för lagstiftning om företags ansvar för mänskliga rättigheter

Nu lanseras kampanjen ”Visa handlingskraft” som vill sätta press på Sveriges regering för att få en lagstiftning på plats om företagande och mänskliga rättigheter.

 


Människorna som producerar maten vi äter och kläderna vi har på oss har ofta så låga löner att de inte har råd att försörja sig själva. Nu kräver vi en lagstiftning där företag tvingas ta ansvar för mänskliga rättigheter i hela leverantörsledet. Foto: Sam Tarling/Oxfam

14 civilsamhällesorganisationer är initiativtagare till kampanjen som stödjs av en rad svenska företag, däribland Arvid Nordquist, Coop, H&M, IKEA, Scania och Systembolaget. Även åtta stora fackliga organisationer, bland dem TCO, Finansförbundet och Unionen stödjer kampanjen för en gemensam lagstiftning inom EU som tvingar företag att respektera mänskliga rättigheter i hela leverantörskedjan.

Bristen på en lagstiftning på nationell och EU-nivå gör att det i dagsläget faktiskt är tillåtet för svenska företag att genom sin verksamhet eller värdekedjor bidra till människorättskränkningar. Barnarbete, slavliknande kontrakt och arbetstagare som hindras i sin rätt att organisera sig är bara några exempel på de usla arbetsförhållanden som ofta råder i globala leverantörsled idag. Det kan också röra sig om löner som är omöjliga att försörja sig på, tvångsförflyttningar av lokalbefolkningen, vattenföroreningar eller kvinnor och barn som utsätts för sexuella övergrepp och våld.

Med en lagstiftning med krav på så kallad Human Rights Due Dilligence måste företag göra konsekvensanalyser ur ett människorättsperspektiv. En lag skulle innebära att medborgare och konsumenter kan känna ökad trygghet att mänskliga rättigheter respekterats när varan de handlar producerats.

Läs mer om kampanjen och ta ställning här!

Sep 21, 2020
Sep
21
2020

Ny rapport: Extrem klimatojämlikhet

Världens rikaste procent släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som den fattigaste hälften av jordens befolkning.

Vår nya rapport ”Confronting Carbon Inequality” bygger på forskning som utförts tillsammans med Stockholm Environment Institute och släpps i samband med att klimatfrågan ska diskuteras i FN:s generalförsamling.

I rapporten undersöks konsumtionsutsläpp från olika inkomstgrupper mellan 1990 och 2015 – 25 år under vilka utsläppen fördubblades. Rapporten visar att:

  • Den rikaste procenten i världen släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som den fattigaste hälften av jordens befolkning.
  • Den rikaste procenten står för cirka 15 procent av de globala utsläppen.
  • Den rikaste procenten släpper ut mer koldioxid än alla EU-medborgare tillsammans.
  • Under den här perioden har den rikaste tio procenten förbrukat en tredjedel av den kvarvarande globala koldioxidbudgeten, jämfört med den fattigaste hälften av jordens befolkning som förbrukat 4%. Koldioxidbudgeten är den mängd koldioxid som kan släppas ut i atmosfären utan att orsaka att de globala temperaturerna stiger över 1,5°C - det mål som sattes i Parisavtalet för att undvika de allra värsta effekterna av klimatförändringarna.
  • De årliga utsläppen ökade med 60% mellan 1990 och 2015. De rikaste 5 procenten stod för över en tredjedel (37%) av den här ökningen. Den rikaste procentens utsläppsökningar var tre gånger högre än för den fattigaste 50 procenten.

Tim Gore, Chef för Oxfams klimatarbete och författare till rapporten säger:

”Den rika minoritetens överkonsumtion förvärrar klimatkrisen, men det är ungdomar och människor i fattigdom som drabbas av konsekvenserna. Den extrema klimatojämlikheten är en direkt konsekvens av att makthavare i flera decennier strävat efter en ojämlik och klimatskadlig ekonomisk tillväxt.”

En annan ny studie visar att den rikaste 10 procenten använder nästan hälften (45 procent) av all energi kopplad till landtransport och tre fjärdedelar av all energi kopplad till luftfart. Transport står för ungefär en fjärdedel av de globala utsläppen idag, medan stadsjeepar var den näst största anledningen till att de globala koldioxidutsläppen ökade mellan 2010 och 2018.

Samtidigt som ingen är immun inför klimatförändringarna är det människor som lever i fattigdom som drabbas hårdast. Under 2020 har klimatkrisen bidragit till cykloner i Bangladesh och Indien, en förödande gräshoppsinvasion i flera afrikanska länder samt bränder och värmeböljor i USA och Australien som saknar motstycke.

Om utsläppen inte minskar och utsläppsojämlikheten lämnas okontrollerad kommer koldioxidbudgeten för 1,5°C vara förbrukad till 2030. Klimatojämlikheten är så extrem att de rikaste 10 procenten skulle förbruka koldioxidbudgeten till 2033 även om alla andra utsläpp i hela världen minskades till noll.

Rapporten pekar också på behovet av att makthavare arbetar för att minska konsumtionsutsläppen. En stor del av de rikastes utsläpp kommer från importerad konsumtion som inte ingår i nationell utsläppsstatistik i landet de bor i.

“Sverige och andra länder behöver införa åtgärder och mål för att minska konsumtionsutsläppen, även de utsläpp som importeras från andra länder. Det är viktigt att regeringen och samarbetspartierna går vidare med arbetet att sätta mål för detta som utlovat”, säger Robert Höglund, kommunikationschef på Oxfam Sverige.

Enligt Oxfams rapport måste den rikaste tio procentens utsläpp bli tio gånger lägre till 2030 för att nå 1,5-gradermålet. Om de rikaste 10 procenten bara skulle minska sina utsläpp till genomsnittet för EU-medborgare skulle de globala utsläppen minska med cirka en fjärdedel.

För att hantera klimatkrisen måste makthavare angripa utsläppen som orsakas av världens rikaste individer och samtidigt stötta fattiga samhällen som drabbas av dess effekter.


Mer information:

  • Rapporten ”Confronting Carbon Inequality” samt forskningsrapporten författad av Stockholm Environment Institute som ligger till grund för Oxfams rapport finns tillgängliga här: https://oxfam.app.box.com/s/q36ywh37ppur8gl276zwe8goqr6utkej
  • Rapporterna redovisar enbart utsläpp av koldioxid, inte andra växthusgaser, vilket underskattar de totala utsläppen.
  • Den fattigaste hälften av jordens befolkning bestod i genomsnitt av ungefär 3,1 miljarder människor mellan 1990 och 2015. Cirka 630 miljoner människor ingick i de rikaste 10 procenten, ca. 310 miljoner personer i de rikaste 5 procenten och ca. 63 miljoner människor i den rikaste 1 procenten av jordens befolkning.
  • Ungefär hälften av utsläppen från den rikaste 10 procenten- personer med en nettoinkomst på över 38 000 dollar om året- var år 2015 kopplade till medborgare i USA och EU, och cirka en femtedel kom från medborgare i Kina och Indien. Över en tredjedel av utsläppen från den rikaste procenten - människor med en nettoinkomst på över 109 000 dollar om året - är kopplade till medborgare i USA, följt av medborgare i Mellanöstern och Kina.
  • Rapporten bygger på uppskattningar av konsumtionsutsläpp från fossila bränslen dvs. utsläpp som konsumeras inom landet inklusive utsläpp som ingår i import och exklusive utsläpp som ingår i export. Nationella konsumtionsutsläpp fördelades mellan enskilda hushåll baserat på de senaste datamängderna för inkomstfördelning och en funktionell relation mellan utsläpp och inkomst. Detta förutsätter, på grundval av flera studier, att utsläppen stiger i proportion till inkomsterna över ett minimiutsläppsgolv och fram till maximalt utsläppstak. Uppskattningar av utsläpp från nationella hushåll - för 117 länder från 1990 till 2015 - sorteras sedan i en global fördelning efter inkomst. Mer information om metoden finns i forskningsrapporten.
  • Idag måndag 21 september kl 12 presenteras rapporten av Oxfam Sverige på ett webbinarium. Anmälan sker via länk: https://www.eventbrite.com/e/extrem-klimatojamlikhet-hur-varldens-rikast...
  • Den 25 september diskuteras rapporten under New York Climate Week. Gäster är bland andra Ban Ki-moon. Anmälan sker via länk: https://oxf.am/32tHlUS
Sep 14, 2020
Sep
14
2020

Stödet till världens mest utsatta behövs nu

Oxfam skriver tillsammans med 40 andra organisationer om Sveriges ansvar att upprätthålla biståndsnivåerna till länder med utbredd fattigdom vars befolkning är de som drabbats hårdast under pandemin.

Foto: Fabeha Monir

Konsekvenserna av pandemin är stora i Sverige, men katastrofala för människor i länder med utbredd fattigdom. Sverige har möjlighet – och därmed ansvar - att stötta de som drabbas hårdast. Vi, 41 organisationer, ber dig att uppmana de folkvalda i riksdagen att hålla sina löften till världens mest utsatta.

Idag vet vi att covid-19 har utlöst den värsta ekonomiska krisen i modern tid, och att de som hade det sämst redan innan pandemin drabbas hårdast. Av 1,6 miljarder arbetare i den informella ekonomin stod många, från en dag till en annan, utan levebröd när samhällen stängdes ner. I Afrika söder om Sahara riskerar 426 barn att dö varje dag resten av året på grund av matbrist som förvärrats av pandemin. I ansträngda sjukvårdssystem blir vård till våldtagna flickor, mödravård och vaccin mot dödliga barnsjukdomar bortprioriterat.

Det här är krisåret då det enligt FN hade behövts fyra gånger mer internationellt bistånd i världen för att möta pandemins katastrofala konsekvenser för människor i fattigdom. Detta samtidigt som ekonomin går dåligt även i höginkomstländerna, vilket riskerar att leda till minskat internationellt stöd.

De ekonomiska behoven i Sverige är stora och de personliga tragedierna i pandemin många. Här finns samhällsproblem som kräver mer resurser. Dem måste vi klara av att ta oss an. Samtidigt är en värld med större ojämlikhet, mer hunger och konflikter en osäkrare värld för oss alla. Internationellt bistånd är inte ensamt lösningen, många olika resurser kommer att krävas för en hållbar återhämtning. Men bistånd är ett avgörande bidrag till att långsiktigt bygga upp samhällen med fungerande institutioner, tillgång till mat, utbildning och sjukvård.

Det finns de som vill ta från det internationella biståndet för att täcka ökade kostnader i Sverige. Ett sådant förslag har allvarliga problem. Det bryter mot riksdagens åtagande om biståndets nivå – ett löfte om att vi som ett av världens rikaste länder alltid ska kunna avsätta en hundradel till de som har det sämre. Om Sverige minskar sin insats är det stor risk att andra länder följer efter. Vi sätter i sådana fall en negativ trend som kommer att allvarligt hota världens möjligheter att bekämpa fattigdomen.

Ska vi inte göra tvärtom istället? Kan vi få blicka tillbaka på krisen och vara stolta över att vi orkade och förmådde hjälpa andra även när det blåste kallt? Att vi sa ”nu är det tufft för oss, men oändligt mycket svårare för andra”. Att vi visste att Sveriges internationella engagemang inspirerar och ökar hoppet om en hållbar framtid för alla efter coronakrisen.

Låt dina folkvalda som är tillbaka i riksdagen den här veckan veta att du är stolt över ett Sverige som inte lämnar de svagaste i sticket. Ett Sverige som fortsätter att vara en stark röst för en mer jämlik och hållbar värld.

Underskrifter, samordnade av CONCORD Sverige:

Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan

Jennifer Vidmo, generalsekreterare ActionAid Sverige

Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna

Martina Hibell, generalsekreterare Barnfonden

Lena Ingelstam, generalsekreterare Diakonia

Miet Lammens, ordförande Emmaus Stockholm

Daniel Grahn, generalsekreterare Erikshjälpen

Charlie Aronsson, tf kanslichef Fair Action

Hanna Dahlström, kanslichef FIAN Sverige

Ulrika Strand, generalsekreterare Fonden för mänskliga rättigheter

Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv

Joakim Molander, ordförande FUF – Föreningen för utvecklingsfrågor

Martin Nihlgård, generalsekreterare IM

Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)

Jens Rosbäck, chef för den internationella avdelningen IOGT-NTO-rörelsen

Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige

Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen

Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna

Klara Knapp, ordförande Latinamerikagrupperna

Judy McCallum, executive director Life & Peace Institute

Eva Nordenstam von Delwig, kommunikationschef Läkarmissionen

Anna Widoff, ordförande MeSheWe

Khalil Zeidan, ordförande Nordisk Hjälp

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Anna Wester, ordförande Palestinagrupperna i Sverige

Mariann Eriksson, generalsekreterare Plan International Sverige

Niclas Lindgren, direktor PMU

Gerardo Lizano, verksamhetsansvarig Praktisk Solidaritet

Deidre Palacios, förbundsordförande RFSL

Bengt Ekman, vik. generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Charlotta Norrby, generalsekreterare Svenska missionsrådet

Jan Strömdahl, ordförande Svenska Västsaharakommittén

Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd

Malin Flemström, tf. vd The Hunger Project

Sofia Östmark, kanslichef Union to Union

Eva Åberg, verksamhetschef Vi-skogen

Peter Brune, generalsekreterare War Child Sweden

Cecilia Chatterjee-Martinsen, generalsekreterare WaterAid Sverige

Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect

Martin Uggla, ordförande Östgruppen

Sidor