Nyheter

Dec 17, 2020
Dec
17
2020

Stödet till Amazon visar på systemfel

Den svenska regeringen gör inte tillräckligt för att förhindra techjättarnas skatteflykt, skriver Hanna Nelson, Oxfam Sverige.

 

 


Foto: Rafael Henrique/Sopa Images/TT

Det här är en debattartikel som publicerades i Svenska Dagbladet den 28 augusti 2020

Granskningen av Amazons etablering i Sverige har visat hur Sverige står i centrum för jakten på fördelaktiga skatteavtal – ett spel där storföretagen är de stora vinnarna. De techjättar som regeringen nu vill ska etableras i Sverige har vid flera tillfällen avslöjats med att placera sina vinster i skatteparadis. Och den svenska regeringen gör inte tillräckligt för att förhindra det.

Granskningen som vi kunnat följa i Aftonbladet är ett exempel på hur stora multinationella företag kan spela ut länder mot varandra i jakten på det mest fördelaktiga skatteavtalet. Kring detta råder ett stort hemlighetsmakeri. Bakom ridåerna tävlar länder om företags närvaro genom att erbjuda allt lägre skatter i ett desperat försök att locka till sig företagen.

Det som händer i Sverige nu är något som världens fattiga länder systematiskt utsätts för. Företags flytt av vinster kostar utvecklingsländer minst 100 miljarder dollar om året. Skatteflykt drabbar alla länder men särskilt allvarligt är att den förvägrar människor i låginkomstländer bra sjukvård, utbildning och en chans att lyfta sig ur fattigdom.

Medan människor och företag kämpar för sin överlevnad under coronapandemin är big-tech-bolag några av de som faktiskt tjänar på pandemin. Oxfams rapport ”Pandemic Profiteers Exposed” visar till exempel att Facebook, som har tilldelats etableringsstöd på sammanlagt 140 miljoner kronor från den svenska statskassan, tillhör ett av de 17 storföretag som sammanlagt gjort vinster på 85 miljarder dollar i år.

Trots att dessa företag är proffs på att utnyttja luckorna i systemet tilldelas de skattefinansierat stöd i Sverige. Aftonbladets granskning (17/8 2020) visar hur våra skattepengar hjälper Amazon, Google och Facebook att bygga och driva sina enorma serverhallar. Däremot finns ingen insyn i hur deras skatteavtal i Sverige ser ut. Granskningen visar också att det finns en hel del oklarheter gällande huruvida de faktiskt genererar arbetstillfällen som kan likställas med de stora stöd de tilldelats. Frågorna hopar sig och argumentationen från regeringens sida är svag. Vad är syftet med att underlätta för dessa företag? Varför ge fördelar till företag utan att veta säkert om vi får någonting tillbaka?

Det här går tyvärr helt i linje med hur det ser ut globalt. Inte heller där kan vi följa hur storbolagens skatteplanering ser ut. Oxfam uppmanar till ökad transparens och vill se en EU-överenskommelse som kräver att företag öppet måste rapportera vilka länder de är verksamma och gör vinster i. Vi anser också att globalt verksamma företag endast ska kunna bli tilldelade statligt stöd om de publicerar en fullständig och offentlig land-för-land-rapport, något som aktualiserats i samband med regeringens statliga bidrag till företag i spåren av covid-19.

Trots att Socialdemokraterna gick till val på att stoppa skatteflykten agerar inte regeringen. I stället blockerar den processen för att förhindra skatteflykten på EU-nivå.

Aftonbladets granskning för fram problematiken med skatteflykten i ljuset. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte rör sig om några enstaka fall utan är bevis på ett systemfel där rika storföretag tillåts att profitera på alla andras bekostnad.

Hanna Nelson
policyansvarig Oxfam Sverige

Dec 8, 2020
Dec
8
2020

Ny rapport synliggör svensk klimatojämlikhet

Svenska utsläppsminskningar sedan 1990 har skett tack vare låg- och medelinkomsttagare. De tio rikaste procenten av befolkningen har knappt bidragit till utsläppsminskningen alls

 

Idag släpper vi på Oxfam en granskning av klimatojämlikheten i Sverige.

Rapporten baseras på research som genomförts tillsammans med Stockholm Environment Institute. Metoden och tidigare slutsatser publicerades i ”Carbon Inequality Era”, en bedömning av den globala fördelningen av konsumtionsutsläpp bland individer mellan 1990 och 2015.

I den nya rapporten granskas svenskars koldioxidutsläpp kopplade till konsumtion mellan 1990 och 2015, en period under vilken inkomstojämlikheten ökade och Sveriges totala konsumtionsutsläpp minskade med elva procent. Rapporten visar på en ojämlikhet i konsumtionsutsläpp mellan olika inkomstgrupper:

  • De totala koldioxidutsläppen hos de 50 procent med lägst inkomst minskade med 16 procent medan utsläppen hos de 40 procenten i mitten minskade med 12 procent. Däremot förändrade de 10 procent med högst inkomst inte sina totala utsläpp nämnvärt – bara med en procent. Den rikaste procenten ökade sina utsläpp med 11 procent.

  • Per capita-utsläppen minskade för alla grupper men även dessa var mycket ojämnt fördelade och den rikaste procenten minskade knappt alls sina per capita-utsläpp.

  • För att klara 1.5-gradersmålet behöver den rikaste procenten i Sverige minska sina utsläpp med 95 procent på mindre än tio år, från 43 ton per person och år  Utsläppen för de rikaste 10 procenten behöver minska med cirka 87 procent från cirka 17 ton per person och år. Minskningstakten per capita för denna grupp behöver vara cirka 20 gånger snabbare än mellan 1990 och 2015. Däremot måste de med lägst inkomst lite mer än halvera sina utsläpp från cirka 4,5 ton per person.

 

Robert Höglund kommunikationschef på Oxfam Sverige säger:
”Klimatojämlikheten är stor både globalt och i Sverige. Vår konsumtion är ohållbar och ojämlik. Sverige behöver nu införa mål och styrmedel som säkerställer att både de totala utsläppen går ner till hållbara nivåer och att de som släpper ut mest också gör mest.”

Rapporten pekar på att den största skillnaden mellan inkomstgrupperna är att höginkomsttagare reser mer. Flygresor och bilåkande står för hälften av utsläppen för de svenskar som släpper ut mest koldioxid. Att svenskar köper allt större och tyngre bilar, som SUV:ar, är också en del av problemet.

Ett exempel på ett styrmedel som tar hänsyn till rättviseaspekten som lyfts i rapporten är avgift och utdelning: En extra avgift på särskilt utsläppsintensiva tjänster och varor - som på flygresor och tunga personbilar - skulle kunna införas där intäkterna sedan delas ut lika till befolkningen. De med höga utsläpp betalar då mer i avgifter än de får tillbaka, men de som har låga utsläpp får mer pengar i plånboken. En sådan åtgärd skulle både kunna minska utsläppen då det ger ekonomiska incitament till att släppa ut mindre, och öka klimaträttvisan då det är de med höga utsläpp som får betala mest. I Kanada har en variant av detta införts.

Oxfam pekar också på att Sverige och andra länder med historiskt höga utsläpp också har ett ansvar att betala för att motverka uppvärmningens effekter. Oxfam kräver i rapporten att låginkomstländer får tillgång till klimatfinansiering för att kunna bygga upp sina ekonomier på ett hållbart sätt och för att få stöd att hantera klimatkrisens effekter genom klimatbistånd, och att Sverige ger sitt klimatbistånd utöver det ordinarie biståndet på en procent.

Oxfam uppmanar också Sverige att säkra en rättvis klimatomställning inom landet och ta hänsyn till att de med högst utsläpp också måste minska sina utsläpp mest procentuellt, samt att sätta ett övergripande mål som garanterar att klimatpåverkan från konsumtion är nära noll eller nettonoll till allra senast 2050.

Mer information:

Idag släpps också en annan Oxfamrapport som granskar klimatojämlikhet i EU, den finns tillgänglig här: https://www.oxfam.org/en/research/confronting-carbon-inequality-european-union 
Metodologin förklaras i detalj i den tidigare publicerade forskningsrapporten ”The Carbon Inequality Era” av SEI och Oxfam.
 

Nov 9, 2020
Nov
9
2020

Ny granskning: Så bromsar Sverige åtgärder mot skatteflykt

Idag släpper Oxfam en granskning av Sveriges agerande i frågan om skatteflykt.

Trots att alla riksdagspartier säger sig vara emot skatteflykt, och Socialdemokraterna till och med gick till EU-val på att bekämpa den, visar rapporten att regeringen röstat emot förslag som skulle försvåra skatteflykt, och underlåtit att trycka på för starkare regler.

I rapporten granskas ett antal skatteprocesser inom EU och OECD där Sverige haft möjlighet att påverka. En av dessa är frågan om offentlig land-för-land-rapportering där Sverige spelat en avgörande roll i att stoppa EU-förslaget som skulle tvinga storföretag att redogöra offentligt hur mycket skatt man betalar i olika länder. Detta är något som skulle minska skatteflykten kraftigt. I den senaste omröstningen förra året kunde förslaget ha gått igenom. Sverige valde dock att rösta emot förslaget tillsammans med EU:s skatteparadis Irland, Malta, Luxemburg med flera och förslaget stoppades med endast en rösts övervikt. 

Sverige har inte heller drivit på för hårdare kriterier för EU:s svarta lista över skatteparadis så vitt granskningen kan visa. Sverige har också varit en stark motståndare till digitala skatter, vilka skulle kunna leda till ett mer rättvist skattesystem.

Granskningen visar att alla riksdagspartier har positioner mot skatteflykt och att Socialdemokraterna har det som en prioriterad fråga.

”Det räcker inte att bara ta hänsyn till hur förslag och åtgärder påverkar Sverige. Vi behöver ett skattesystem som hjälper människor ur fattigdom och bidrar till att uppfylla de globala målen för hållbar utveckling”, säger Heidi Lampinen.

”Skatteflykt är en av de strukturella anledningarna till att människor fortfarande lever i fattigdom. Om skatteflykten stoppas kan låginkomstländer satsa mer på fattigdomsbekämpande åtgärder som sociala trygghetssystem, utbildning, rent vatten och gratis sjukvård.”

”För att stärka välfärden i länder med utbredd fattigdom måste Sverige bidra till att skapa moderna och rättvisa skatteregler”, säger Heidi Lampinen, policyansvarig på Oxfam Sverige.

Oxfam anklagar i samband med rapporten Sverige publikt för att hjälpa rika att ta från fattiga med helsidesannonser i Dagens Nyheter och Dagens Industri samt på stortavlor runt om i Stockholm.

”Vi vill att svenskarna ska känna till hur regeringen agerar i frågan om skatteflykt och kräva förändring. Tyvärr bidrar Sverige till att göra det lätt att flytta pengar till skatteparadis vilket drabbar människor i fattigdom hårdast”, säger Lampinen.

Oxfam vill att:

  • Sverige tar ställning för, samt aktivt driver på införandet av offentlig land-för-land-rapportering i EU.
  • Sverige verkar för skarpare kriterier för EU:s svarta lista över skatteparadis.
  • Sverige verkar för att processen för svartlistning ses över och ökar i transparens.
  • Sverige verkar för minibeskattning inom OECD BEPS 2.0 samt upphör att blockera åtgärder inom OECD som syftar till förändrade internationella skatteregler och beskattning av digitala tjänster.
  • Sverige verkar genom OECD för att internationella skatteregler tar hänsyn till och förbättrar utvecklingsländers skattesystem.
Okt 22, 2020
Okt
22
2020

Debatt: "Låt inte de fattigaste betala för klimatkrisen"

Robert Höglund, kommunikationschef och Heidi Lampinen, policyansvarig på Oxfam Sverige kritiserar formen för klimatfinansieringen i ETC debatt.

Foto: Aijaz Rahi/AP/TT

Rika länder skulle hjälpa fattigare att hantera klimatkrisens konsekvenser och satsa på omställning. Men vart tog pengarna vägen? Oxfam kan visa att det mesta uteblev.

Utvecklingsländer drabbas hårdast av klimatkrisen och behöver därför få stöd genom klimatbistånd för att kunna hantera uppvärmningens negativa effekter, och för att kunna bygga ut grön energi till sina medborgare. Det är de rika länderna som ligger bakom problemet som måste betala för detta och 2009 lovade rika länder att bidra med minst 100 miljarder dollar per år från och med 2020 i nya medel till utvecklingsländer.

Nu släpper vi på Oxfam en rapport som visar att den globala klimatfinansieringen är mycket mindre än vad som rapporteras, troligen bara en tredjedel så stor.

2017–2018, den senaste perioden det finns data för, uppgick den rapporterade klimatfinansieringen till uppskattningsvis 59,5 miljarder dollar. Men vår analys visar att den verkliga summan snarare ligger någonstans mellan 19 och 22,5 miljarder dollar. Anledningen till den stora skillnaden är att lån, och investeringar som egentligen inte har något med klimatet att göra, felaktigt räknas som klimatfinansiering.

80 procent av det som idag kallas klimatfinansiering är inte bistånd utan andra former av finansiering, framför allt lån som måste betalas tillbaka. Den stora användningen av lån i klimatfinansieringen är en hitintills okänd skandal. Världens fattigaste länder som ofta redan är svårt skuldtyngda ska inte tvingas skuldsättas ytterligare för att kunna hantera en klimatkris de inte bär något ansvar för.

Det finns även andra problem med klimatfinansieringen. Bara 20 procent har gått till låginkomstländer, trots att de ofta är de värst drabbade. Och bara 25 procent av klimatfinansieringen har gått till åtgärder för att hjälpa länder hantera klimatkrisens effekter, medan majoriteten i stället har spenderats på, ibland tveksamma, åtgärder för att minska utsläppen. Ett exempel på en ineffektiv satsning är hur Japan har kallat investeringar i ”effektiv” kolkraft i Bangladesh för klimatfinansiering.

Bra klimatfinansiering är en livlina för de fattigaste som drabbas av klimatkrisens effekter redan idag. Ett exempel på ett projekt som i stället varit effektivt är ett initiativ från Internationella fonden för jordbruksutveckling som hjälpt åtta miljoner småbrukare i 43 länder att hantera uppvärmningen, exempelvis genom att klimatsäkra infrastruktur och förbättra tillgången till vatten. Småbrukare i fattiga länder är ofta extra sårbara inför uppvärmningens effekter, såsom oregelbundet regn, torka, översvämningar och skadedjur.

Klimatkrisen kommer leda till lidande, hunger och fattigdom för världens mest utsatta. Senast i förra veckan kom Världsbanken med nya siffror som visar att klimatförändringarna redan inom tio år kan driva ytterligare drygt 130 miljoner människor på jorden in i extrem fattigdom.

Sverige utmärker sig som ett av de bättre länderna i världen när det gäller klimatfinansiering, både när det gäller summorna som ges och att pengarna ges som bistånd, inte som lån. 2019 uppgick den svenska finansieringen till 7,5 miljarder kronor vilket är 3,5 gånger mer än 2014. Men inte ens Sverige gör tillräckligt. 2009 utlovades att klimatbiståndet skulle vara ”nytt och additionellt”, det vill säga ges utöver det vanliga biståndet. Trots detta tas Sveriges klimatfinansiering från det ordinarie biståndet och är därför inte extra pengar.

Vi vill att Sverige nu lever upp till sitt löfte och skjuter till extra pengar utöver biståndsramen på en procent av bruttonational­inkomsten. Sverige har som ett rikt land ett mycket större ansvar för klimatproblematiken både i form av våra historiska utsläpp och genom vår möjlighet att bidra till att finansiera lösningen.

Sverige måste också påverka de internationella förhandlingarna om klimatfinansering så att summorna höjs och att pengarna ges som bistånd, inte lån. Det är hög tid att de människor i fattigdom som redan idag drabbas av klimatkrisens effekter får den hjälp de både behöver och har rätt till.

Texten publicerades i ETC 20/10 2020

Okt 19, 2020
Okt
19
2020

Låginkomstländer tvingas till skuldsättning för att klara klimatkrisen

I dag kan Oxfam avslöja att flera rika länder uppgett att de gett mer i klimatfinansiering än vad de faktiskt gjort.

 

Klimatförändringarna gör att extremväder blir allt vanligare och 2019 fick Rahela och hennes familj sitt hus delvis förstört av cyklonen Bulbul som drog in över Bangladesh. "Vi har inte kunnat reparera skadorna. Först och främst måste vi se till att vi har mat på bordet", berättar hon.

Foto: Fabeha Monir

Det ekonomiska bidraget som rika länder betalar ut till låginkomstländer för att hjälpa dem att hantera klimatkrisen, så kallad klimatfinansiering, kan i verkligheten vara så liten som en tredjedel av det länderna själva har uppgett. ”En skandal” enligt Oxfams klimatrådgivare Tracy Carty.

- Klimatfinansiering är en livlina för låginkomstländer som tvingas hantera extrema värmeböljor, orkaner och översvämningar, säger Tracy Carty.

Rapporten ”Climate Finance Shadow Report 2020” visar att den allra största delen av det som redovisats som klimatfinansiering de senaste åren inte varit bidrag utan i själva verket bestått till största del av lån. Omkring hälften av lånen har dessutom erbjudits till oförmånliga villkor. Den faktiska klimatfinansieringen under 2017 och 2018 landar därför på mellan 19 och 22,5 miljarder dollar per år, snarare än de 59,5 miljarder dollar som redovisats.

Samtidigt finns stora skillnader i hur olika länder har valt att utforma sin klimatfinansiering. Till exempel utgjordes Frankrikes bilaterala klimatfinansiering till 97% av lån och andra investeringsformer. Sverige, Danmark och Storbritannien, å andra sidan, gav majoriteten av sin klimatfinansiering i form av bidrag.

Fattiga länder drabbas hårdast av klimatförändringarna, men är samtidigt de som är minst skyldiga till klimatkrisen.

- Nu tvingas de alltså hantera en klimatkris de inte själva har varit med och skapat, säger Carty.

På COP26-klimatmötet i Glasgow nästa år kommer förhandlingarna påbörjas för att komma överens om ett eller flera nya mål för klimatfinansiering som ska gälla från och med 2025 när det nuvarande avtalet löper ut.

Hela rapporten finns att läsa här: https://www.oxfam.org/en/research/climate-finance-shadow-report-2020

Sidor