Nyheter

Okt 22, 2020
Okt
22
2020

Debatt: "Låt inte de fattigaste betala för klimatkrisen"

Robert Höglund, kommunikationschef och Heidi Lampinen, policyansvarig på Oxfam Sverige kritiserar formen för klimatfinansieringen i ETC debatt.

Foto: Aijaz Rahi/AP/TT

Rika länder skulle hjälpa fattigare att hantera klimatkrisens konsekvenser och satsa på omställning. Men vart tog pengarna vägen? Oxfam kan visa att det mesta uteblev.

Utvecklingsländer drabbas hårdast av klimatkrisen och behöver därför få stöd genom klimatbistånd för att kunna hantera uppvärmningens negativa effekter, och för att kunna bygga ut grön energi till sina medborgare. Det är de rika länderna som ligger bakom problemet som måste betala för detta och 2009 lovade rika länder att bidra med minst 100 miljarder dollar per år från och med 2020 i nya medel till utvecklingsländer.

Nu släpper vi på Oxfam en rapport som visar att den globala klimatfinansieringen är mycket mindre än vad som rapporteras, troligen bara en tredjedel så stor.

2017–2018, den senaste perioden det finns data för, uppgick den rapporterade klimatfinansieringen till uppskattningsvis 59,5 miljarder dollar. Men vår analys visar att den verkliga summan snarare ligger någonstans mellan 19 och 22,5 miljarder dollar. Anledningen till den stora skillnaden är att lån, och investeringar som egentligen inte har något med klimatet att göra, felaktigt räknas som klimatfinansiering.

80 procent av det som idag kallas klimatfinansiering är inte bistånd utan andra former av finansiering, framför allt lån som måste betalas tillbaka. Den stora användningen av lån i klimatfinansieringen är en hitintills okänd skandal. Världens fattigaste länder som ofta redan är svårt skuldtyngda ska inte tvingas skuldsättas ytterligare för att kunna hantera en klimatkris de inte bär något ansvar för.

Det finns även andra problem med klimatfinansieringen. Bara 20 procent har gått till låginkomstländer, trots att de ofta är de värst drabbade. Och bara 25 procent av klimatfinansieringen har gått till åtgärder för att hjälpa länder hantera klimatkrisens effekter, medan majoriteten i stället har spenderats på, ibland tveksamma, åtgärder för att minska utsläppen. Ett exempel på en ineffektiv satsning är hur Japan har kallat investeringar i ”effektiv” kolkraft i Bangladesh för klimatfinansiering.

Bra klimatfinansiering är en livlina för de fattigaste som drabbas av klimatkrisens effekter redan idag. Ett exempel på ett projekt som i stället varit effektivt är ett initiativ från Internationella fonden för jordbruksutveckling som hjälpt åtta miljoner småbrukare i 43 länder att hantera uppvärmningen, exempelvis genom att klimatsäkra infrastruktur och förbättra tillgången till vatten. Småbrukare i fattiga länder är ofta extra sårbara inför uppvärmningens effekter, såsom oregelbundet regn, torka, översvämningar och skadedjur.

Klimatkrisen kommer leda till lidande, hunger och fattigdom för världens mest utsatta. Senast i förra veckan kom Världsbanken med nya siffror som visar att klimatförändringarna redan inom tio år kan driva ytterligare drygt 130 miljoner människor på jorden in i extrem fattigdom.

Sverige utmärker sig som ett av de bättre länderna i världen när det gäller klimatfinansiering, både när det gäller summorna som ges och att pengarna ges som bistånd, inte som lån. 2019 uppgick den svenska finansieringen till 7,5 miljarder kronor vilket är 3,5 gånger mer än 2014. Men inte ens Sverige gör tillräckligt. 2009 utlovades att klimatbiståndet skulle vara ”nytt och additionellt”, det vill säga ges utöver det vanliga biståndet. Trots detta tas Sveriges klimatfinansiering från det ordinarie biståndet och är därför inte extra pengar.

Vi vill att Sverige nu lever upp till sitt löfte och skjuter till extra pengar utöver biståndsramen på en procent av bruttonational­inkomsten. Sverige har som ett rikt land ett mycket större ansvar för klimatproblematiken både i form av våra historiska utsläpp och genom vår möjlighet att bidra till att finansiera lösningen.

Sverige måste också påverka de internationella förhandlingarna om klimatfinansering så att summorna höjs och att pengarna ges som bistånd, inte lån. Det är hög tid att de människor i fattigdom som redan idag drabbas av klimatkrisens effekter får den hjälp de både behöver och har rätt till.

Texten publicerades i ETC 20/10 2020

Okt 19, 2020
Okt
19
2020

Låginkomstländer tvingas till skuldsättning för att klara klimatkrisen

I dag kan Oxfam avslöja att flera rika länder uppgett att de gett mer i klimatfinansiering än vad de faktiskt gjort.

 

Klimatförändringarna gör att extremväder blir allt vanligare och 2019 fick Rahela och hennes familj sitt hus delvis förstört av cyklonen Bulbul som drog in över Bangladesh. "Vi har inte kunnat reparera skadorna. Först och främst måste vi se till att vi har mat på bordet", berättar hon.

Foto: Fabeha Monir

Det ekonomiska bidraget som rika länder betalar ut till låginkomstländer för att hjälpa dem att hantera klimatkrisen, så kallad klimatfinansiering, kan i verkligheten vara så liten som en tredjedel av det länderna själva har uppgett. ”En skandal” enligt Oxfams klimatrådgivare Tracy Carty.

- Klimatfinansiering är en livlina för låginkomstländer som tvingas hantera extrema värmeböljor, orkaner och översvämningar, säger Tracy Carty.

Rapporten ”Climate Finance Shadow Report 2020” visar att den allra största delen av det som redovisats som klimatfinansiering de senaste åren inte varit bidrag utan i själva verket bestått till största del av lån. Omkring hälften av lånen har dessutom erbjudits till oförmånliga villkor. Den faktiska klimatfinansieringen under 2017 och 2018 landar därför på mellan 19 och 22,5 miljarder dollar per år, snarare än de 59,5 miljarder dollar som redovisats.

Samtidigt finns stora skillnader i hur olika länder har valt att utforma sin klimatfinansiering. Till exempel utgjordes Frankrikes bilaterala klimatfinansiering till 97% av lån och andra investeringsformer. Sverige, Danmark och Storbritannien, å andra sidan, gav majoriteten av sin klimatfinansiering i form av bidrag.

Fattiga länder drabbas hårdast av klimatförändringarna, men är samtidigt de som är minst skyldiga till klimatkrisen.

- Nu tvingas de alltså hantera en klimatkris de inte själva har varit med och skapat, säger Carty.

På COP26-klimatmötet i Glasgow nästa år kommer förhandlingarna påbörjas för att komma överens om ett eller flera nya mål för klimatfinansiering som ska gälla från och med 2025 när det nuvarande avtalet löper ut.

Hela rapporten finns att läsa här: https://www.oxfam.org/en/research/climate-finance-shadow-report-2020

Okt 13, 2020
Okt
13
2020

55 miljoner människor hotas av extrem hunger till följd av pandemin

Hungern har fortsatt öka under pandemin men undermålig finansiering har hittills underminerat alla försök från humanitära organisationer att leverera nödhjälp till de drabbade. Det visar en ny rapport från oxfam i dag.
 

Nyamat Kong med tre av sina barn. Konflikten i Sydsudan gjorde att de tvingades fly sitt hem och matosäkerhet är ett av familjens största problem.
Foto: 
Tim Bierley

Av rapporten framgår att den akuta hungern fortsätter att öka i sju av världens länder: Jemen, DR Kongo, Nigeria, Burkina Faso, Somalia, Afghanistan och Sydsudan. 55 miljoner människor i dessa länder står inför allvarliga eller extrema nivåer av matosäkerhet och i Sydsudan och Burkina Faso lever delar av befolkningen just nu på svältgränsen. Samtidigt har fem av dessa sju länder inte fått ta emot några pengar alls från det ”Covid-19-relaterade hungerstöd” som utgör en del av det totala stödpaket på 10,34 miljarder dollar i extra humanitärt stöd som FN efterfrågade i mars, och som ska hjälpa utsatta länder att hantera konsekvenserna av pandemin. Fram tills i dag har bidragsgivare bara gett löfte om investeringar på motsvarande 28% av detta stödpaket och matsäkerhet och näring utgör några av de mest underfinansierade områdena.

”Efter en ovanligt svår hungerkris för tre år sedan, kraftsamlade det internationella samfundet för att gemensamt se till att vi aldrig skulle behöva se så höga hungernivåer igen. Men nu händer det alltså igen, och de flesta verkar inte bry sig nämnvärt. Miljontals människor behöver vår hjälp och de har inte råd att vänta,” säger Oxfams generalsekreterare Chema Vera.

”Redan i juli varnade vi för att fler människor kan komma att dö i Covid-19-relaterad hunger än från sjukdomen själv innan året är slut. För att förhindra detta måste världens länder omedelbart gå in med medel för att fullt ut kunna finansiera FN:s efterfrågan på resurser. Samtidigt måste man visa politisk vilja genom att helhjärtat ställa sig bakom FN:s generalsekreterares uppmaning om en världsomfattande vapenvila,” menar Vera.

Okt 8, 2020
Okt
8
2020

Länderna som är bäst och sämst i världen på att bekämpa ojämlikhet

Norge i topp, USA på 26:e plats och Sydsudan sist när Oxfam och Development Finance International rankar länders åtgärder för att bekämpa ojämlikhet.

 


I Indien, ett av de länder i världen som är sämst på att bekämpa ojämlikhet, har bara hälften av befolkningen har tillgång till sjukvård. En av de som drabbats är Chhatiya, som nekades vård för sin nyfödda son Raju Kumar. Foto: Atul Loke, Panos

Commitment to Reducing Inequality Index rankas 158 länder utifrån hur deras regeringar arbetar inom tre områden som är avgörande i att bekämpa ekonomisk ojämlikhet: välfärd, skatter och anställdas rättigheter.

En ny upplaga av Oxfams och Development Finance Internationals ojämlikhetsindex visar hur majoriteten av världens länder misslyckas med att bekämpa ojämlikhet, vilket inneburit att de varit dåligt rustade för att hantera coronakrisen. Det handlar om låga investeringar i offentlig sjukvård, svaga sociala skyddsnät och bristfälliga rättigheter för anställda.

Indexet visar att endast 26 av 158 länder spenderade de rekommenderade 15 procenten av sin totala budget på sjukvård före pandemin, och i 103 länder saknade en av tre anställda grundläggande anställningsskydd– och rättigheter, såsom sjukpenning, när viruset slog till.

 - Regeringars katastrofala misslyckanden med att bekämpa ojämlikhet innebär att majoriteten av världens länder var extremt dåligt rustade för att hantera pandemin. Inte ett enda land arbetade tillräckligt hårt med att försöka minska ojämlikheten och till följd av det får vanliga människor bära bördan av den nuvarande krisen. Miljontals människor har tvingats in i fattigdom och hunger och otaliga människor har dött i onödan, säger Chema Vera, generalsekreterare på Oxfam International.

Indexet visar bland annat att:

  • Sverige hamnar på tionde plats.
  • USA rankas sist av G7-länderna och hamnar lägre än 17 låginkomstländer som Sierra Leone och Liberia vad gäller anställdas rättigheter. Detta till följd av landets anti-fackliga politik och den låga minimilönen. Trump-administrationen underlättade bara tillfälligt för de mest sårbara på arbetsmarknaden med ett stimulanspaket i april, medan man år 2017 genomförde permanenta skattesänkningar som till största del gynnat storföretag och rika amerikaner. Samtidigt har USA ett exkluderande sjukvårdssystem. Bland annat har endast 1 av 10 svarta hushåll tillgång till sjukförsäkring, jämfört med 7 av 10 vita hushåll.
  • Nigeria, Bahrain och Indien, som just nu har världens snabbast växande coronautbrott, är bland de som varit sämst i världen på att bekämpa ojämlikhet. Indiens sjukvårdsbudget är (procentuellt sett i relation till den totala budgeten) den fjärde lägsta i världen. Bara hälften av befolkningen har tillgång till sjukvård. Trots bristande rättigheter för arbetstagare har många av Indiens lokala myndigheter använt covid-19 som en ursäkt för att utöka arbetstiden från 8 till 12 timmar per dag och avskaffa lagstiftning om minimilöner, vilket har drabbat miljontals fattiga arbetare.
  • Kenya som innan krisen rankades på nionde plats på området progressiv skattepolitik, har under coronakrisen infört skattesänkningar för de rikaste och stora företag, medan ytterligare investeringar i välfärden i princip har uteblivit. Nära två miljoner kenyaner har förlorat sina jobb och tiotusentals människor i landet har knappt fått något stöd alls från regeringen och tvingas nu kämpa för att få mat för dagen.
  • Togo och Namibia, som redan innan pandemin vidtagit viktiga åtgärder för att bekämpa ojämlikhet, har delat ut månatliga kontantbidrag till arbetare inom den informella sektorn som har förlorat sina jobb till följd av nedstängningarna. Ukraina, som har en av de lägsta nivåerna av ojämlikhet i världen trots sin relativt låga BNP, har höjt lönerna för sjukvårdsanställda med upp till 300 procent.
  • Både Myanmar och Bangladesh har utökat det sociala stödet till att innefatta ytterligare 20 miljoner människor.
  • Trots att vissa länder visserligen tog steg i rätt riktning före covid-19 – Sydkorea höjde minimilönen, Botswana, Costa Rica och Thailand utökade sin sjukvårdsbudget och Nya Zeeland introducerade en ”välfärds”-budget för att bekämpa problem som barnfattigdom och ojämlikhet – finns det inget land i världen som gjort tillräckligt för att minska klyftan mellan rika och fattiga. Många länder som ligger i toppen, såsom Tyskland, Danmark, Norge och Storbritannien har under flera årtionden gått bakåt i utvecklingen när det kommer till åtgärder som skulle kunna minska ojämlikheten, som exempelvis progressiva skatter.

- Extrem ojämlikhet är inte oundvikligt, och man måste inte vara ett rikt land för att göra något åt det. Vi vet att åtgärder som gratis sjukvård, ålders- och sjukpensioner, rimliga löner och ett rättvist skattesystem är viktiga för att kunna bekämpa ojämlikhet. Att inte införa dessa är ett politiskt beslut – ett beslut med katastrofala ekonomiska och mänskliga kostnader, något som har blivit väldigt tydligt i och med covid-19, säger Matthew Martin, chef för Development Finance International. 

Läs hela rapporten här.

Sep 28, 2020
Sep
28
2020

Ny kampanj för lagstiftning om företags ansvar för mänskliga rättigheter

Nu lanseras kampanjen ”Visa handlingskraft” som vill sätta press på Sveriges regering för att få en lagstiftning på plats om företagande och mänskliga rättigheter.

 


Människorna som producerar maten vi äter och kläderna vi har på oss har ofta så låga löner att de inte har råd att försörja sig själva. Nu kräver vi en lagstiftning där företag tvingas ta ansvar för mänskliga rättigheter i hela leverantörsledet. Foto: Sam Tarling/Oxfam

14 civilsamhällesorganisationer är initiativtagare till kampanjen som stödjs av en rad svenska företag, däribland Arvid Nordquist, Coop, H&M, IKEA, Scania och Systembolaget. Även åtta stora fackliga organisationer, bland dem TCO, Finansförbundet och Unionen stödjer kampanjen för en gemensam lagstiftning inom EU som tvingar företag att respektera mänskliga rättigheter i hela leverantörskedjan.

Bristen på en lagstiftning på nationell och EU-nivå gör att det i dagsläget faktiskt är tillåtet för svenska företag att genom sin verksamhet eller värdekedjor bidra till människorättskränkningar. Barnarbete, slavliknande kontrakt och arbetstagare som hindras i sin rätt att organisera sig är bara några exempel på de usla arbetsförhållanden som ofta råder i globala leverantörsled idag. Det kan också röra sig om löner som är omöjliga att försörja sig på, tvångsförflyttningar av lokalbefolkningen, vattenföroreningar eller kvinnor och barn som utsätts för sexuella övergrepp och våld.

Med en lagstiftning med krav på så kallad Human Rights Due Dilligence måste företag göra konsekvensanalyser ur ett människorättsperspektiv. En lag skulle innebära att medborgare och konsumenter kan känna ökad trygghet att mänskliga rättigheter respekterats när varan de handlar producerats.

Läs mer om kampanjen och ta ställning här!

Sidor