Mammor mot alla odds

Jan 10, 2018
Jan
10
2018

Mammor mot alla odds

Shompa, Kahninoor och Marjina var gravida när de tvingades fly våldet i sitt hemland. Nu bor med sina nyfödda bebisar i ett av Bangladeshs flyktingläger för rohingyer. Det här är deras berättelser.

Shompa

När jag förstod att jag var gravid blev jag väldigt glad, det var mitt första barn och jag brydde mig inte ens om illamåendet. Då kunde jag inte föreställa mig att jag skulle föda min bebis i Bangladesh. Jag var i sjätte månaden när krisen tog fart. Rohingyers hus attackerades och brändes ner. Det var inte säkert att stanna.

Vi flydde genom skogen. Det var hemskt. Insekter bet oss, vägen var brant och i mitt tillstånd var det extra svårt. Vi sov på marken utan filtar. Vi åt inget annat än ris med salt och torkad chili. Under vägen attackerades vi. En av våra grannar dödades. Jag var så rädd för mitt barns skull.

I november födde jag min dotter i ett sjukvårdscenter i flyktinglägret i Bangladesh. Förlossningen var otroligt smärtsam, men när jag såg min dotter och att hon var frisk blev jag glad. Hon var så vacker. Vår dotter är det viktigaste vi har nu, hon betyder mer för mig än rikedom och ägodelar. Jag vill att min dotter ska få chansen att utbilda sig. I Myanmar är det många rohingyer som inte får gå färdigt skolan. Om inte saker och ting förändras är det mer säkert för min dotter att växa upp här i Bangladesh. I Myanmar var vi alltid rädda. De kom till våra byar, tog vår mat och våra pengar och slog oss med pinnar och andra redskap. Min man har blivit slagen över 20 gånger.

Jag blir ledsen när jag tänker på det vi lämnat bakom oss. Våra djur, mina favoritkläder och mina smycken. Vi var inte rika, men vi hade så det räckte. Här får vi stå i kö för att hämta vatten och latrinerna ligger långt bort. Det är svårt för mig att gå på toaletten, jag måste passa mitt barn. Hon sover bara när jag håller henne, och vaknar så fort jag lägger ner henne. Jag är väldigt trött, men jag är inte rädd längre.

Kahninoor

När jag förstod att jag var gravid hade jag blandade känslor. Jag hade redan sju barn och den här bebisen var inte planerad. Det var en svår tid för oss. Min äldsta son satt i fängelse. Han jobbade på en gård med att odla nötter och chili. För ett år sedan arresterades han tillsammans med alla andra som jobbade på gården. Vi kunde inte göra något. Han sitter fortfarande i fängelse i Myanmar. Så fort jag tänker på honom kommer tårarna.

I slutet på augusti började massakrerna. Vi bodde på en kulle och såg husen brinna nedanför. Jag var gravid i sjunde månaden. Jag var stor och tung och kunde inte gå ordentligt men vi hade inget annat val än att fly för våra liv. Vi hörde ljudet av pistolskott och såg så många döda kroppar. Barnen grät när de såg blodet. Det tog åtta dagar att komma fram till gränsen. Mina bröder hjälpte mig när jag var för trött för att stå. Mina ben var svullna och mina fötter blödde. Jag visste inte om barnet i min mage levde eller inte.

Vi använde alla våra besparingar för att betala båtresan till Bangladesh. En kort, men dyr resa. Jag tog guldsmycket ur min näsa och sålde det. Det var det enda sättet. Vi kom fram till flyktinglägret i september. I november födde jag en frisk bebis på golvet i mitt tält. 

Självklart saknar jag mitt hem, vem skulle inte göra det? Våra grannar kom nyligen hit till flyktinglägret och de berättade att vårt hus blivit nedbränt. Helt förstört. Att bo i flyktingläger är inte perfekt, men hur skulle vi kunna återvända hem? Det är inte säkert i Myanmar.

Jag hoppas att min bebis kommer få ett bättre liv här. I Myanmar utsattes vi alltid för diskriminering. Det gjorde ont att se mina barn lida, men vi var maktlösa.

Marjina

Jag var gravid i åttonde månaden när de kom, precis innan gryningen. Vi vaknade av pistolskotten. När vi såg att huset brann tog vi barnen och sprang. De sköt mot oss när vi flydde in i skogen. Min moster kunde inte springa, hon dog i branden.

Resan till gränsen var fruktansvärd, vi gick i tio dagar. Jag hade ingen energi. Ibland fick mina släktingar bära mig. Ingen av oss hade skor, vi hade inte tid att ta med dem. När vi till slut kom fram till flyktinglägret kollapsade jag. Jag låg på sjukhus i tre dagar. En månad senare födde jag min dotter i tältet där jag bor med min familj. Förlossningen var svår, jag var svag efter flykten, men allt gick bra. Jag är förvånad över hur bra min dotter mår, efter allt vi gått igenom.

Förhållandena i lägret är inte bra. Jag har ingen bra mat till mina barn, de är hungriga och jag har inga pengar. Vi sover på golvet med bara en filt. Jag oroar mig över att inte kunna ta hand om mitt barn ordentligt. Allt där hemma är nedbränt och förstört.

När jag tänker på mitt hem vill jag gråta, men jag håller det inne för barnens skull. Tårar kommer inte hjälpa mig få tillbaka allt jag förlorat. Jag ser inget hopp för en framtid i Myanmar. De dödar, våldtar och torterar oss. Jag vill inte tillbaka. Om inte livet blir bättre här ser jag heller inget hopp för en framtid i Bangladesh. Jag vill ge mina barn allt jag inte fick, utbildning och trygghet.

Flyktingkrisen i Bangladesh

På grund av våld i Myanmar har över 625 000 rohingyer flytt till Bangladesh sedan 25 augusti 2015, vilket resulterat i en humanitär kris. Insatserna på plats har inte varit tillräckliga för att hjälpa alla flyktingar som bor i överbefolkade läger där bristen på rent vatten och risken för sjukdomsspridning är hög. Oxfam är på plats och har hittills nått ut med hjälp i form av rent dricksvatten, toaletter och vattenpumpar, till 185 00 personer.

Foton: Farzana Hossen/Surya Photos/Oxfam

Alla namn i artikeln har bytts ut.