Cyklonen Idai: Överlevare berättar

Apr 23, 2019
Apr
23
2019

Cyklonen Idai: Överlevare berättar

”Naturen fortsätter förstöra för mig. Vi var inte förberedda på dödsvindarna.”

 

Joanna Raul

Joanna Raul i lägret Ifapfa i Beira, Moçambique, där många som mist sina hem i cyklonen Idai nu bor i provisoriska tält.

Jag gillade mitt liv innan katastrofen. Jag jobbade som hushållerska och sjöng i kyrkokör. Jag älskade verkligen att sjunga. Jag och en grupp kvinnor hade en spar- och långrupp och vi hade stora planer. Våra barn skulle gå i skolan, vi skulle bygga hus och våra företag skulle växa. Den drömmen är död nu.

Vi hörde om cyklonen på radio, någon skrek i en megafon och mobiloperatörer skrev varnings-sms: ”Håll era barn hemma, var tillsammans, stäng av elen och stäng fönster och dörrar.” Men ingen förklarade att vi skulle förbereda oss på dödens vindar.

Jag såg misär. När dödsvindarna kom skakade jorden och det var blixtrar överallt. Det lät som ett argt lejon. Jag var i mitt tält med mina döttrar. Jag kunde inte förstå att naturen skulle attackera mig igen efter översvämningarna i januari som förstörde mitt hus. Jag försökte skydda mina barn men tältet revs sönder. Vi sprang över till grannen, men taket blåste av. Vi bestämde oss för att fly till en närliggande skola.

Nu rev vinden upp tak runt omkring oss. Hus föll ihop, stora träd föll, alla sprang, barn skrek och ingen visste var vi skulle ta vägen. Jag såg människor dö och jag kunde inte hjälpa dem. Människor jag känner, som bor i samma by som jag. Det är väldigt smärtsamt.

Vi hamnade här i lägret där vi bott i ungefär en månad nu. Jag delar tält med sju andra, några av dem har jag aldrig träffat förut. Vi får mat, rent vatten och vårdcentral och toaletter ligger nära. Det jobbiga är att inte veta vad som ska hända härnäst.

Det är frustrerande. Naturen fortsätter att förstöra för mig. Först tog den mitt hus, sen tog cyklonen mitt tält. Jag vet inte vad jag ska tänka och känna. Jag bara lever, jag har inte råd att hoppas. Det enda jag vill är att bygga ett hållbart hus. Jag vill aldrig att mina döttrar ska behöva gå igenom något liknande igen.

Joanna framför tältet hon delar med 7 andra som förlorat sina hem efter cyklonen Idai.

Manuel och Mariamo

Manuel och Mariamo i Ifapalägret, Baira, Moçambique

Manuel: Jag gick inte i skolan så länge, min familj hade inte råd. Men om jag kunde läsa hade jag nog förstått SMS:en vi fick som varnade om cyklonen. Nu är jag här i lägret, utan någonting. Som tur är har jag Mariamo. Vi har varit ihop i två år. Vi bor ihop tillsammans med hennes 6-åriga son. Vi planerade att gifta oss och vi jobbade hårt för att få ihop pengar. Nu har den drömmen förts bort med vindarna. Situationen är svår. Det är som en mardröm. Vi blev varnade om att en cyklon skulle komma och att den skulle vara 200 kilometer i timmen. Vi visste inte vad en cyklon var så för många av oss var det svårt att förbereda sig.

Mariamo: När regnet kom var det som att en flod öppnat sig och kommit för att svälja oss. Jag nattade min son när Manuel kom inspringande, jag har aldrig sett honom så rädd. Ut från huset, nu, skrek han. Vattnet steg så fort att jag var tvungen att bära min son på axlarna.

Manuel: Vi blev räddade av helikoptrar när vi stod med vatten upp till midjan, trots att vi sprungit högt upp. Alla var i chock. Det som inte blåst sönder förstördes av översvämningarna. Om vi bara fått bättre varningar hade vi kunnat förflytta oss till en säkrare plats.

Mariamo: Vi har förlorat allt. Vi har varit här i en månad och vet fortfarande inte vad som ska hända med oss, om vi får stanna eller om vi kommer skickas tillbaka till våra byar. Jag hoppas att regeringen ger oss en bit land på en höjd snart, så att vi kan bygga ett hus och ett jordbruk och börja om på nytt.