Aries berättelse: 10 år efter tsunamin

Dec 23, 2014
Dec
23
2014

Aries berättelse: 10 år efter tsunamin

Fotografen Jim Holmes reste till Aceh, Indonesien, för att skildra Oxfams arbete på plats efter tsunamin. I november 2014 återvände han för att försöka hitta några av de personer som han träffade där, och höra deras berättelser igen. Arie var bara en liten pojke när tsunamin inträffade. Han fångades på bild tillsammans med sin kusin Rahmat. Idag är han en vuxen man men minns fortfarande dagen då livet förändrades. Här är Aries berättelse tio år senare.   

 

"Det var alldeles stilla"

Natten innan tsunamin var pappa nere på stranden tillsammans med farmor. Han låg och sov när min farmor väckte honom och sa att vattnet i havet var varmt. Pappa gick ner och kände på vattnet som var ovanligt hett. Jag minns att det var dagen efter julafton och att folk firade nere på stranden. Sen blev det helt tyst. Vinden avtog och det var alldeles stilla.

För tio år sedan var jag ett barn och visste ingenting om tsunamis. Efter jordbävningen började allting skaka. Jag och min familj begav oss då upp till huvudgatan där vi möttes av en stor folkmassa som sprang åt olika håll. Många skrek högt och ropade att vattnet är på väg. Det är det enda jag minns.

Jag var med min familj. Vi var cirka 15 personer, några begav sig av i bil, jag och mamma åkte motorcykel mot Banda Aceh, en närbelägen stad dit vi hoppades att vattnet inte skulle nå. På vägen mötte vi byns ledare som varnade oss för att åka dit eftersom det redan var fullt med folk där. Han rådde oss istället att åka till moskén, vilket vi gjorde. Där var vi säkra.

"Vi hade tur"  

Vi såg vattnet komma och skyndade oss till moskén. Vi hade tur som han dit i tid. Många andra hade inte samma tur. Mina minnen från den här dagen är suddiga men varje gång jag hör talas om en jordbävning så fylls jag av obehag. Det är ett trauma som jag kommer att få bära med mig livet ut.

Innan tsunamin arbetade min pappa i en cementfabrik. Pappa hade gett sig iväg för att arbeta morgonen då tsunamin inträffade. Vi såg honom inte förrän två dagar senare, då trodde vi att han hade dött. Vi blev så lyckliga när vi hörde hans namn och återförenades.  

Vi stannade uppe i bergen i ett par dagar efter tsunamin för att skydda oss mot efterskalv. När vi sedan återvände hem såg vi döda kroppar överallt och vårt hus var helt förstört. Efter cirka två månader kom hjälpen utifrån. Organisationer och myndigheter hjälpte till att städa upp oredan och frakta bort de döda kropparna.

Utvecklingen i Aceh är positiv och vi tror på en lycklig framtid här. Vår lilla stad blev känd för världen i och med tsunamin, nu kämpar vi för att bygga upp den igen.

Jag minns att Jim fotograferade oss. Han var med oss en stund och vi pratade lite. Jag kommer också ihåg att Oxfam gav oss ett hus, mat och kläder.

 

Foto: Jim Holmes